Ni hojtade, vi lyssnade! Här är intervjun med Dalaplan!

På allmän (eller i alla fall på det förträffliga bandets) begäran kommer här en favorit i repris! Intervjun med Möllan-bandet Dalaplan! Enjoy!

 

Jag träffar sångaren och gitarristen Niklas och basösen Jenny i bandet Dalaplan. Det är eftermiddag och regnar utanför fönstren på Caféet på hörnan på Möllan. Niklas beställer latte och Jenny te. Vi slår oss ned vid ett av de höga borden.
– Det är trevligt här när det är fint väder, säger Niklas. Då kan man hänga utanför.

Vilka är ni?
– Vi satte ihop Dalaplan för fyra år sen. Fyra av medlemmarna spelade tidigare i ett annat band vi la ned sommaren 2009. Det bandet var en helt annan grej med mycket blås och soul. Och så var vi nio man så det var helt omöjligt att få ihop repor, inspelningar och konserter och allt vad det var. Så vi la ned och startade Dalaplan. Idén med Dalaplan var att göra allting enklare och rakare. Mindre krusiduller helt enkelt, berättar Niklas och smuttar på sin kaffedrink. Han är klädd i svart och bär keps och glasögon med tjocka bågar.

Så var ljudbilden ungefär den samma?
– Nej, det var också en viktig grej att vi skulle skilja dem åt. Så att om det tidigare bandet hade som mål att låta modern soul eller tidiga Bruce Springsteen, var det viktigt att Dalaplan skulle låta åt det skitiga garage-rockhållet. Vi ville verkligen försöka göra en grej av den skillnaden, fortsätter Niklas.
– Vi är fem i bandet vilket gör det hela logistiskt lättare idag, ler Jenny. Vi är två gitarrer, bas, keyboard och trummor.

Vad kallar ni er musik?
– Jag tror att jag vill att vi ska vara mer punk än vi egentligen är, säger Niklas.
– I början var vi mindre poppiga än vi är idag, säger Jenny.
– Det kommer naturligt att man hämtar influenser från Wilmer X eller Kal P Dal, band jag växt upp med tillsammans med punken, berättar Niklas. Kopplingarna finns vare sig man vill eller ej. Det är punken jag drivs av, även om det kanske inte blir så mycket av det punkiga hållet.

Vad tycker ni om musikscenen i Malmö?
– Jag tycker mig se en positiv utveckling de senaste åren, särskilt livescenen har blivit bättre, säger Jenny.
– När vi börja spela med det andra bandet 2004, fanns det nästan inga livespelningar och det var svårt att få jobb av den anledningen. Idag kan man spela typ överallt, säger Niklas.
– Det är mycket folk som brinner för musik och ordnar egna festivaler och klubbar, säger Jenny.
– Ja det är häftigt, och det är tack vare alla eldsjälar som det blir på det viset, instämmer Niklas uppskattande.

Vem skriver?
– Det är jag som skriver, säger Niklas och fortsätter, men det är också en stor skillnad till hur vi har jobbat tidigare. Vi försöker göra så mycket som möjligt, förutom texten, tillsammans. Jag kan presentera ett skal, ett litet riff eller en melodislinga. Så spelar vi och testar. Verka rdet gött kör vi på, gör det inte det så ratar vi idén.

Siktar ni mot stjärnorna?
– När vi satte igång det då 2009 tänkte vi att vi skulle få ihop tio låtar och en spelning om vi hade tur. Det är märkligt hur målsättningen förändras, säger Niklas.
– Sen tog det tre månader och så fick vi vårt första gig. Sen har det bara rullat på, vi har gig ganska regelbundet och har spelat in en massa, fortsätter Jenny.
– Nu ser jag inga skäl att inte köra så långt det går. Det är nu liksom. Det är ju inte vi som bestämmer heller, vi bestämmer ju hur länge det rullar på. Hade det inte gjort det hade vi lagt ned för länge sen.
Varför just Dalaplan?
– Dalaplan är väl lite sådär Malmös baksida. Det är väl inget speciellt men vi tycker att det beskriver oss ganska väl. Lite skitigt och skevt men ändå älskvärt på sitt vis.
– Vi hade ju inte kunnat döpa oss till Fridhemstorget. Då hade vi varit tvungna att behöva spela soulpop, skrattar Niklas. Lite fräscht och stockholmstrendigt.

Vad har ni för bakgrund? Har ni musikutbildning?
– Har vi någon sån? Frågar sig Jenny.
– Jag och Johan, gitarristen gick tre gitarrlektioner när vi gick i sexan. På den första lektionen lärde vi oss ackordet A,  på den andra D och den sista E. Det är tjugo år sen och det är fortfarande det vi kör på, ler Niklas.

Beskriv bandet med tre ord.
– Det får väl bli som Dalaplan då, snett, vint och skitigt, skrattar Niklas med Jennys medhåll. Det behöver inte vara så perfekt hela tiden, det var lite grundidéen med bandet. Det var en klok gubbe som sa att musikmagi skapas i tystnaden mellan tonerna som spelas. Jag gillar den idén.

Har ni något bästa gigminne?
– Debaser i februari var fantastiskt. Trevligt bemötande och vi fick spela med vänner till oss, Fiendens Musik. De är ett gammalt progg-punkband som har startat igen, säger Jenny.
– För en halvtimme kände man sig som en stjärna. All heder till Anna på Debaser som lät oss headlina en fredag. Mycket märklig men lyckad bokning, säger Niklas.

Hur hittar ni inspiration när ni skriver musik?
– Det räcker att gå runt på gatorna här så blir man inspirerad. Alla texterna handlar om Malmö på ett eller annat sätt, säger Niklas.

Vad har ni för relation till Malmö?

– För mig är det en väldigt passionerad relation. Ibland hatar jag det men för det mesta älskar jag det. Jag förlåter det alltid. Jag tycker att Malmö är en fantastisk stad just för att det är så dynamiskt. Malmö är vackert på grund av allt fult och allt elände. Jag kan tänka mig att jag ser på Malmö som en New York-bo såg på sin stad på 70-80-talet. Någon typ av lokalstolthet, säger Niklas.

– Ja jag är sjukt stolt över att komma från Malmö och det är något jag framhåller när jag träffar folk som inte kommer härifrån, säger Jenny.

Har ni nått smultronställe på Möllan?
– På Besök, Metro och Coffee Point, är Jenny och Niklas helt överens om.

Hur går det till på reporna?
– Det är jävligt disciplinerat faktiskt! Vi kör två timmars repa två gånger i veckan, berättar Jenny.
– Det är nog en kvarleva från det gamla bandet att det var tvunget att vara organiserat. Så gör det säkert sitt till att jag är lärare också, ler Niklas.
– Vi har precis spelat in fyra ny låtar som är på gång och skall mixas.

Om ni fick önska en sak för bandet, vad skulle det vara då?
– Att man aldrig mer behövde ragga gig. Det har ju blivit fler och fler som hör av sig men inget kommer av sig själv, säger Jenny.
– Just kringarbetet med ett band tar så mycket tid, logistiska problem tillexempel, det hade varit skönt att slippa det, säger Niklas.
Jenny arbetar på Länstyrelsen och i bandet finns också en kock.

– Så vi har inte Quit our dayjobs riktigt än, ler Jenny.

Vad lyssnar ni på?
– Just nu lyssnar jag mycket på Jerry Lee Louis, Little Richard. När vi satte ihop bandet var det mycket Sonics.
– Ja det är väldigt mycket 50-60-tal just nu, dansant musik, säger Jenny.

Syns det på nya plattan?
– Nej det är nog inte så mycket 50-60-tal. Men de nya inspelningarna är definitivt mer skitiga. Vi hittar definitivt mer och mer den formen av låtar som vi har letat efter hela tiden. Men det tar ju sin tid innan man hittar hem. Hittar hem till Dalaplan, ler Niklas.

Text: Evelina Malteson    Fotograf: Viktor Oredsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s